Life really is starting to get strange
Vad skulle hända om du kunde gå tillbaka i tiden och ändra vad du ville? Tror du att du skulle kunna göra saker bättre, eller skulle varje val slutligen bli en komplex väv av tvekan? Detta är gåtan som Dontnod's intressanta nya äventyrsspel, Life is Strange, presenterar - och ber dig att bestämma det bästa utfallet för dess hjälte Max, med full nytta av efterhandskunskapen.
Tillbaka till skolan
Förståeligt nog var det sista introverta fotografi-studenten Max förväntade sig att få var förmågan att spola tillbaka tiden. Men, även om det kanske inte var något hon bad om, kunde hennes nya kraft inte ha kommit lägligare när hennes nyfunna förmåga tillåter henne att förhindra mordet på en gammal vän. Det är en kraftfull start som utgör ryggraden till den ofta personliga berättelsen, som handlar om ämnen som droger, misshandel inom familjen och dejtvåld.
Med så många teman skulle det vara lätt för dem att kännas splittrade och ointressanta. Lyckligtvis hanteras varje element med den omsorg och uppmärksamhet det förtjänar.
Detta framgångsrika resultat beror på den fokus Dontnod's författare tydligt har gett sitt arbete. Detta hjälper dig att relatera till var och en av tonåringarna (med vissa som är ganska sympatiska och andra som är totala svin), en koppling som underlättas av trevliga röstprestationer och en uttrycksfull konststil. Max är ett särskilt bra exempel, med hennes löpande berättande av händelser som känns trovärdigt även i de surrealistiska situationer spelet placerar henne i.
Låt oss gå runt igen
Det är ingen överraskning att spelet hänger så mycket på sin berättelse och karaktärer eftersom, i isolering, skulle det gåtfulla spelandet kännas tomt.
Delvis beror detta på att Life is Strange lider av det gamla äventyrsspelproblemet att behöva kämpa mot designerns ofta obegripliga logik. Du vet aldrig exakt vad du måste göra på ditt första försök i en given situation, och finner dig själv ständigt spola tillbaka för att försöka igen trots de visuella ledtrådarna som är utformade för att hjälpa. Även om detta är den primära mekaniken, blir alltför ofta antalet gånger du måste spela om en given zon påfrestande. Även att slå på sprinklern för att spruta den elaka tjejklicken med vatten slutar vara roligt efter femte försöket när du fortfarande inte vet hur du ska fortsätta.
Spolningsmekaniken kommer också in i spel när du interagerar med Life is Strange's olika karaktärer. Här kan dina beslut ha långvarig påverkan, och du kan utforska varje möjlig option. Det som är intressant med denna dynamik är att det inte finns några bra eller dåliga val (jag vet fortfarande inte om det är bättre att trösta eller förlöjliga skolans mobbare), men när du väl har bestämt dig är du låst för resten av historien.
Spännande annorlunda
Life is Strange är en spännande berättelse som briljant utnyttjar sina mekanismer och episodiska format. Varje kapitel tar upp ett annat ämne för att få det att kännas komplett och tillfredsställande i sig själv, medan dess övergripande historia får dig att vilja ha mer.
